Fanders åt skogen
Ibland är det som om någon slår tillbaka, trycker en tillbaks på stigen man kom ifrån. Någon säger åt en att inte vara för kaxig eller göra för stor sak av saker. Som idag i skogen. Ner för laxtrappan som man cyklat nerför såå många gånger och det har aldrig varit några problem.
Men idag...
Jag kom lite väl kaxig, med kanske mer fart än vanligt eller bara ovanligt ofokuserad.
Jag gjorde världens prakt vurpa. Slungade över framhjulet och kastades ner i diket. Allt gick bra, men för en stund efter så är man lite skakig. Jag fick känna att allt är så nära, man kan trilla, skada sej och det går så fort och när man väl tappat kontrollen känns den omöjlig att hitta igen.
Men vi fortsatte, lite blod rann ner för båda knäna. Men vad gör de i de stor hela?
Nästa gång jag kommer till laxtrappan så ska den mötas med ödmjukhet, för det är när man tappar sin ödmjukhet inför naturen de går åt fanders..
Kram /E
