Ben av bly, vilja av guld
Jag hade velat komma ut på ett långpass igår, himlen var blå och allt skulle blivit perfekt om de nu inte var för benen som skrek av trötthet.
Midnattsloppet kändes, jag gjorde verkligen allt jag kunde. Jag hade hoppats på en bättre tid. Men får nog hålla mej till ordet NÖJD med min insats.
-Ursäkterna är förlorarens bäste vän.
Så också denna gång. Men här kommer ursäkten. Jag hade ingen med mej som kunde hjälpa till och dra, någon att sporras av och utmanas av. Till Iform loppet är jag grymt taggad och vill jaga sekunder. Hoppas ni brudar som är med i vårat lag har samma känsla. Eller? (Inte alls ett försök att jaga kommentarer)
Efter loppet i lördags vankade vi hemåt och mötte trötta men som fortfarande kämpade, älskar att se folk utmanas och att vi i sverige drabbats av "löpboom" är de bästa på länge.
