Känslan under är aldrig samma som efter
Känslan i söndags var lika tung som regnet och de blöta skogarna. Jag kände mig så mycket som en nybörjare kan bli. Satt ihop kurad på bänken utanför stugan och såg den ene efter den andres blick mot mej som jag uppfattade som -Tjejen, vad tänkte du på? Och ärligt talat så ställde jag mej själv frågan när vi stod samlade precis innan start.
Ok, 2 timmar i 5:15-5:30 tempo jag borde inte ha några större problem.
"Klasse" skulle ha träningen och jag vet av erfarenhet att lättare fartlek för honom inte är varken lättare eller någon lek för mej, jag kunde inte föreställa mej om hur distanspasset med honom skulle vara. Klumpen i magen gjorde ont. Jag kände mej värdelös redan innan passet börjat.
Slog bort de onda tankarna och fokuserade på klockan, bestämde mej för att dela in passet i 4 delar och utgå efter känslan och memorera den.
-Ja, vi kör denna träning som uppladdning inför helgens terränglopp.
Tack för den mumlade jag och joggade iväg med en klump i magen och gråten i halsen. Jag och 15 män, ensam tjej.
Första 30min var en skön uppvärmning i Skatås trygga skogar, morgonkänsla trots att klockan var 11 på förmiddagen. Jag började ana vart terrängkänslan skulle infinna sej redan efter 25min då de bar ut på stigar, klipphällar och eviga backar.
När det gått en timme så var vi i ett villaområde, kroppen hade en bra känsla och gjorde inte ont någonstans. Men jag visst att här var gränsen nära.
I mitten av del 3 alltså efter 1h och 15 min smärtade det i kroppen. fotlederna efter terränglöpningen, höftböjaren, knän och höfter, kroppen var trött och skrek efter att få stanna. Försökte med positiva tankar!!!
Del 4 vill jag bara glömma, vi var i Partille. Cykelväg utmed E20, in i ett villaområde, utefter östra sjukhuset för att med några minuter innan målgång återigen befinna oss i skatås skogar. Vägen var rak, backig och regnet hängde i luften.
Jag vill utse Mattias till "Solvikingarnas kompis 2010" då han höll jämna steg med mej sista kilometrarna, utan att säga något, inget prat. Bara ett bra stöd. -Tack!
Väl tillbaka hade jag tappat dom andra med ca 30 meter men kände mej nöjd. Efter att fått lite boostning av de övriga och fått höra deras jämmer om hur tufft pass det var så hade jag självförtroendet åter.
-Det kommer bli fler söndagar. Men nu är det aktiv vila inför lördagens tuffing, Finalloppet 18.8km terrängloppning
Psst. Vi sprang 22km i 5:25 tempo!
Ok, 2 timmar i 5:15-5:30 tempo jag borde inte ha några större problem.
"Klasse" skulle ha träningen och jag vet av erfarenhet att lättare fartlek för honom inte är varken lättare eller någon lek för mej, jag kunde inte föreställa mej om hur distanspasset med honom skulle vara. Klumpen i magen gjorde ont. Jag kände mej värdelös redan innan passet börjat.
Slog bort de onda tankarna och fokuserade på klockan, bestämde mej för att dela in passet i 4 delar och utgå efter känslan och memorera den.
-Ja, vi kör denna träning som uppladdning inför helgens terränglopp.
Tack för den mumlade jag och joggade iväg med en klump i magen och gråten i halsen. Jag och 15 män, ensam tjej.
Första 30min var en skön uppvärmning i Skatås trygga skogar, morgonkänsla trots att klockan var 11 på förmiddagen. Jag började ana vart terrängkänslan skulle infinna sej redan efter 25min då de bar ut på stigar, klipphällar och eviga backar.
När det gått en timme så var vi i ett villaområde, kroppen hade en bra känsla och gjorde inte ont någonstans. Men jag visst att här var gränsen nära.
I mitten av del 3 alltså efter 1h och 15 min smärtade det i kroppen. fotlederna efter terränglöpningen, höftböjaren, knän och höfter, kroppen var trött och skrek efter att få stanna. Försökte med positiva tankar!!!
Del 4 vill jag bara glömma, vi var i Partille. Cykelväg utmed E20, in i ett villaområde, utefter östra sjukhuset för att med några minuter innan målgång återigen befinna oss i skatås skogar. Vägen var rak, backig och regnet hängde i luften.
Jag vill utse Mattias till "Solvikingarnas kompis 2010" då han höll jämna steg med mej sista kilometrarna, utan att säga något, inget prat. Bara ett bra stöd. -Tack!
Väl tillbaka hade jag tappat dom andra med ca 30 meter men kände mej nöjd. Efter att fått lite boostning av de övriga och fått höra deras jämmer om hur tufft pass det var så hade jag självförtroendet åter.
-Det kommer bli fler söndagar. Men nu är det aktiv vila inför lördagens tuffing, Finalloppet 18.8km terrängloppning
Psst. Vi sprang 22km i 5:25 tempo!
