Tränarjävel Skjut Mig.
Opedagogiska och opsykologiska tränarjävel! -Det gick så himla dåligt... (Så jag tänker skylla på tränaren, vems fel skulle det annars kunna vara? Jag gör aldrig fel!) Solvikingarna igår var träningen från hell.
Lättare fartlek stod det på schemat och jag cyklade glatt iväg mot Skatås, i bakhuvudet hade jag lyckoruset efter förra veckans intervallträning. Idag stod det till och med "lättare" på schemat, det måste ju innebära att jag kommer cykla hem med en varm underbar känsla i magen även denna veckan. -Hepp, så var inte fallet!
Redan på uppvärmningen mäktes en förändring. Puls på 93 procent under 5 min/km tempo (någonting stod inte rätt till).
Vi stannade till och fick instruktioner, vi skulle springa fort när de blåstes i pipan och sakta in när det återigen blåstes i pipan. Inga stopp på vägen utan alla håller ihop. -My ass att jag hänger med de som springer Lidingö på 2.15
Iväg, ut i skogen, upp för backe, ner för backe, över stig och stock... Min enda tanke var:
-Jaha. Och hur långa intervaller, hur många? Hur långt eller hur länge ska vi totalt vara ute?
(svaren lös med sin frånvaro)
Jag hade hela passet inte annat än dötunga ben och negativt fokus i blicken. Ingenting hjälpte, jag försökte mentalt ställa om, intala mig om att det var fantastiskt väder, att jag hade lätta ben, att det var roligt att springa i grupp, bla bla bla... Ingenting hjälpte jag ville bara dö.
När vi väl kom tillbaka till stugan. Trött var bara förnamnet. Lättare fartlek? Vad är innebörden av ordet lättare? Var det bara jag som tyckte det var träningen allt annat än lättare fartlek?
Värken i benen idag är grym.
En intressant konversation plockades ändå upp på vägen:
-Jag fick ett grymt tips av en grym löpare en gång.
-Jaha vadå?
-Ät mycket mat! Bra va?
-Öhh a?!
Borde man vara glad över ett genomfört pass? Man har ju trots allt lärt sig mer om sin kropp och ökat den fysiska styrkan. Dock fick sig självförtroendet och psyket sig en törn.
Alla har bra och dåliga dagar i löpskorna. Fokuset måste ju ligga i att ta sig igenom de dåliga och det gjorde jag. Jag genomförde passet och är nu i efterhand är jag nöjd med min instats. Kroppen var ju inte utvilad och redo för passet enligt pulsklockan.
Betyg: Godkänt.
Lättare fartlek stod det på schemat och jag cyklade glatt iväg mot Skatås, i bakhuvudet hade jag lyckoruset efter förra veckans intervallträning. Idag stod det till och med "lättare" på schemat, det måste ju innebära att jag kommer cykla hem med en varm underbar känsla i magen även denna veckan. -Hepp, så var inte fallet!
Redan på uppvärmningen mäktes en förändring. Puls på 93 procent under 5 min/km tempo (någonting stod inte rätt till).
Vi stannade till och fick instruktioner, vi skulle springa fort när de blåstes i pipan och sakta in när det återigen blåstes i pipan. Inga stopp på vägen utan alla håller ihop. -My ass att jag hänger med de som springer Lidingö på 2.15
Iväg, ut i skogen, upp för backe, ner för backe, över stig och stock... Min enda tanke var:
-Jaha. Och hur långa intervaller, hur många? Hur långt eller hur länge ska vi totalt vara ute?
(svaren lös med sin frånvaro)
Jag hade hela passet inte annat än dötunga ben och negativt fokus i blicken. Ingenting hjälpte, jag försökte mentalt ställa om, intala mig om att det var fantastiskt väder, att jag hade lätta ben, att det var roligt att springa i grupp, bla bla bla... Ingenting hjälpte jag ville bara dö.
När vi väl kom tillbaka till stugan. Trött var bara förnamnet. Lättare fartlek? Vad är innebörden av ordet lättare? Var det bara jag som tyckte det var träningen allt annat än lättare fartlek?
Värken i benen idag är grym.
En intressant konversation plockades ändå upp på vägen:
-Jag fick ett grymt tips av en grym löpare en gång.
-Jaha vadå?
-Ät mycket mat! Bra va?
-Öhh a?!
Borde man vara glad över ett genomfört pass? Man har ju trots allt lärt sig mer om sin kropp och ökat den fysiska styrkan. Dock fick sig självförtroendet och psyket sig en törn.
Alla har bra och dåliga dagar i löpskorna. Fokuset måste ju ligga i att ta sig igenom de dåliga och det gjorde jag. Jag genomförde passet och är nu i efterhand är jag nöjd med min instats. Kroppen var ju inte utvilad och redo för passet enligt pulsklockan.
Betyg: Godkänt.
