Självömkan
Under mormors egen producerade filt med en latte, GP vid min sida och tillsammans med den solgula boken ska jag nu tömma mej på känslor.
Men jag känner mej tom. I soffan kommer jag sitta och tycka synd om mej själv tills förkylningen ger sej iväg.
Vilan/uppladdningen så här innan ett lopp gör mej alltid mer eller mindre stressad, vare sej jag är frisk eller förkyld. Stressad över att glömma formen jag är i, tappa greppet.
Veckan innan Stockholm Halvmarathon så här långt:
Lördag: 7.5km, Morgonjogg med far
Söndag: 1.5h, Ridning i skog och mark. Som gjorde de till en rullande process att komma ur sängen måndag morgon.
Måndag: Första dagen jag kände av förkylningen, Vila
Tisdag: Solvikingarnas intervallträning fick ställas in, Vila
Onsdag: 55 min RPM Spinning (säg mej om de var så smart med förkylning i kroppen)
Med 2 dagar kvar så ligger mitt största fokus på klockan, äta rätt och vid rätt tid, dricka mkt vatten, knapra mina förebyggande förkylningstabletter, sova ordentligt och tillräckligt mycket (vilket inte kommer bli mitt största problem) men framför allt så går tankarna kring hur jag bäst lägger upp loppet, mellantider, delmål och hur jag med tankenskraft bäst kan styra känslan innan och under loppet.
-Kommer jag kunna förbättra min tid från Göteborgsvarvet och i så fall med hur mycket?
Svar: -Ja, jag kommer kunna förbättra min tid, osäker på antalet minuters förbättring.
Målet ska vara satt innan jag sitter i bilen påväg till Stockholm.
Svar: -Ja, jag kommer kunna förbättra min tid, osäker på antalet minuters förbättring.
Målet ska vara satt innan jag sitter i bilen påväg till Stockholm.
Min underbara Nancy och jag tog en efter försläsningen fika i solen.
Sensommar i mitt hjärta.
