Nu har jag lämnat tomrummet, ut i verkligheten Åhberg!
Ja det är verkligen sant, den bröt ner mig totalt. Jag tappade all livslust. Innan nedgången var jag i ett flyt, jag hade kommit upp till en nivå i löpningen som gynnade och jag klarade tillräckligt många mil i veckan för att sträva mot ett Göteborgs Varv med en hyfsat bra tid. Så kom den...
Mitt i skidsemestern började jag huttra i liften, allt kändes så mycket jobbigare än vad det var och glädjen byttes mot frossa. Någonting sa mig att jag inte mådde bra redan den där tisdagsmorgonen, pulsen kändes hög. Något var inte som det skulle.
Kanske hade det aldrig brutit ut om jag stannat inne den dagen. Men envis och tjurskallig så vägrade jag inse mitt bästa utan gav mig ut i backen, satt länge och frö i bastun efter, fick massage. Vilken nu i efterhand känns som världens sämsta ide...
Sedan kom jag inte upp ur sängen mer...
Låg i feber, snorig, tung i huvudet, tryck i bihålorna och världens ondaste hals. Levde på varm mjölk resten av skidsemestern. Kul sällskap, NOT!!!
Väl hemma var det fortfarande en kamp, två veckor senare började jag bli bättre och träningen återupptogs.
Tung i bröstet och lite ont i halsen, nu kan jag bara inte vila mer, jag var på gränsen till tokig, nedgången och full av skit (värktabletter, godis, sötsaker, skitmat)
Så nu tar jag upp bloggandet igen. Nu är jag på bättringsvägen och mitt rätta jag har hittat tillbaka.
Ta hand om er, tvätta händerna, pilla inte i näsan, nys i armvecket
/E
