Hindås-Skatås i löpskor
Idag var det stadig frukost och på med löpkläderna igen. Det var dags för träningslägret att löpa hemåt. Jag blev ut skjutsad av bäste M. Vi blev utskällda i Hindås så det var väl på tiden att åka därifrån. Han var iallafall skogstokig och hängde på tutan. Strunt samma.
Jag fick en plats i en bil och skulle springa sista sträckan på 18km i terräng.
Det bar iväg, och givetvis så är det inte helt lätt att springa helt rätt på vildmarksleden så efter ett par vändingar och skenvägar så var vi snart i skatås igen. Vi stötte ihop med Happy MTB som typ var 30st MTB cyklister. Jag var tämligen avundsjuk på dom som satt på cykeln och hade fikapaus efter en lång uppförsbacke, för oss var det bara ren och skär löpning, hela vägen.
Härligt hur det känns i kroppen när det blir så långt, man hinner bli trött, komma tillbaka och få fart i benen, bli trött och få fart igen, allt går i vågor. Jag gillar att springa långt, jag gillar att springa i grupp. Jag älskar att träna med Sovikingarna.
Men törnen fick jag när vi kom till stugan, svept ett glas saft. Jag frågar efter den lilla blåa bilen där jag hade alla mina grejer. Någon tittade på mej.
-Pratar du om Evas bil?
- Jaa, är den här?
- Nää hon skulle åka direkt hem.
Vad i helsike. Där stog jag i t-shirt och skjorts dyngsvett. Utan telefon, plånbok eller hemnycklar. Inget ombyte, ledsen och trött.
Men då uppenbarar sej underbara människor. Marcus får fram överdragskläder, tämligen för stora, men just då kändes det helt som min storlek. Lena fick fram en telefon och Eva i andra änden. Dagen var räddad. Hemskjutsad till dörren och mötte Mikael i trappuppgången som höll i min påse.
Världens längsta dusch och en smoothie senare så är jag lycklig. Jag har sprungit 4 mil på tre dagar, det har jag aldrig gjort förut. Det gör inget att de gick skit i Lerum, jag ska bli bättre, starkare och snabbare.
Vänta bara!
Kram /E
